Apaffärer i Drakpalatset

Mytiska hjältar anses ofta vara synonyma med sina kraftfulla vapen. Zeus med sin blixt, Kung Arthur med Excalibur, Thor med sin hammare och Apkungen med sin väldiga påk, som kallas den gyllene påken. Detta är den ursprungliga berättelsen om hur Apkungen hittade sitt supervapen eller kanske rymde därifrån med det.

Som det berättas i Färden till västern absorberade en övernaturlig sten på toppen av Blomfruktberget essensen av himmel och jord för länge, länge sedan. En dag sprack klippan plötsligt och ut kom en apa. Han var smart, modig och våghalsig. De andra vanliga aporna var så imponerade över hans magiska förmågor att de krönte honom till "Apkungen" och de tillbringade sina dagar med ett lättjefullt festande.

Apan plågades dock av existensångest. Vad var poängen med all denna tillfälliga lycka om det som väntar en apa i slutändan är ålderdom, sjukdom och död? Han bestämde sig för att söka den sanna läran för att erhålla odödlighet.

En taoist mästare tog honom som lärjunge och tränade honom djupt inne i bergen. Där lärde han sig konsten att flyga och förvandla sig till vad han än ville. Efter att ha avslutat sin utbildning sade han farväl till sin Mästare och återvände hem.

Tillbaka på Blomfruktberget växte Apkungens oro med nya bekymmer. Hans färdigheter hade förbättrats, men han hade inget vapen som kunde matcha hans förmågor. De andra aporna försökte hitta ett vapen - en föreslog en sten, en annan en stor banan. Precis när alla gemensamt försökte finna något klev en gammal apa fram. Han hade levt hundratals år och visste allt som fanns att veta. Han berättade för dem om ett fantastiskt Drakpalats på botten av Östra havet.

"Där", sade han, "har Drakkungen många skatter". Apkungen blev förtjust över att höra nyheten och började genast sin resa dit.

Under tiden njöt Drakkungen och hans kräftdjurskurtisaner av en fin bankett i Drakpalatset flera mil under havet. De var precis mitt i en föreställning med en grupp dansande vattenälvor då general Wu-gui, Drakkungens alltiallo-sköldpadda ursinnigt paddlade in i hallen: "Ers höghet, en inkräkta-"

Just då störtade Apkungen in genom dörrarna. Han hälsade på Drakkungen och sa: "Hej Drakkungen, hur är läget? Kan du hjälpa mig? Du förstår, jag behöver ett vapen, något kraftfullt . Jag hörde att du kanske har just ett sådant ting. Vad sägs om det?"

Drakkungen hade hört rykten om denna magiska apa. Det sades att han hade många tricks i backfickan . Drakkungen ville inte ha några problem så han beordrade sina undersåtar att hämta några vapen som apan kunde prova.

Koralldörrarna öppnades och Lord Ål gled in i hallen bärandes ett glänsande spjut som vägde cirka 2200 kg. Apan blev upphetsad. Han tog det i sina håriga händer och snurrade runt det som en pinne. Det var dock för lätt och bräckligt. Han rynkade på näsan och kastade det tillbaka till Lord Ål.

Därefter trädde Lord Hummer in och med hjälp av Greve Krabban drog de in ett gigantiskt svärd som vägde cirka 4400 kg. Apan plockade upp det med lätthet och efter att ha svingat det några gånger beslutade han att det också var alldeles för lätt.

Drakkungen började undervattensvettas. Den här gången beställde han fram sitt tyngsta vapen.

Dörrarna svängde upp och tre kräftdjur kom in. De bar på en enorm hillebard, som vägde mer än något av de andra vapnen och skickade med varje steg skakningar genom havsbottnen. Apan lekte med den ett tag, låtsades som om den var för tung att lyfta, bara för att sen kasta upp den i luften och balansera den på ett finger för skojs skull. Apan skakade på huvudet och kastade den åt sidan.

"Dessa är alla som tandpetare. Har du inte något tyngre", frågade han.

Drakkungen var desperat men just då simmade hans fru fram till dem och föreslog en gigantisk järnpelare som fanns i deras skattkammare. Hon sade att pelaren hade lyst med en himmelsk glöd dagarna innan och kanske apan var förutbestämd att äga den. Drakkungen höll med och tog med sig apan för att titta på denna skatt.

Den jättelika pelaren fanns längst bort på palatsets innergård. Ingraverat på dess sida var orden "Den föränderliga gyllene påken". Den var bred som en tunna och cirka 6 meter hög. Denna pelare var också, mestadels symboliskt, ansvarig för att hålla havet stabilt.

Apkungens ögon lyste när han såg den. Han försökte lyfta upp den - och när han lyckades ta upp den var den för besvärlig att svinga. "Hmm ... den är för stor för att hålla i, jag önskar att den kunde bli mindre ..."

Innan han hade avslutat denna tanke krympte plötsligt pelaren till en herdestavs storlek och flög till hans hand. Apkungen var exalterad. Han började svänga och snurra den vilket orsakade stora strömmar i palatset. Drakkungen och hans kurtisaner blev nästan bortspolade!

Nöjd med att ha hittat det perfekta vapnet krympte apan pelaren med magi igen, denna gång till en nåls storlek. Han stoppade den bakom örat där han kunde ha den för framtida bruk i strid. Han tackade snabbt Drakkungen och gav sig iväg hemåt.

Drakkungen, om än lättad över att ha blivit av med den krävande gästen, vände sig till general Wu-gui och skällde ut honom för att han överhuvudtaget låtit den objudna apan komma in i palatset.

Allteftersom apans äventyr fortsatte skulle en mängd varelser få känna på vreden i hans gyllene påk,  från hans framtida medresenärer - den gamle Galten och Sandmunken - till hejdukar, monster och skelettdemoner. När allt kommer omkring, hur skulle man annars skydda en from men hjälplös buddhistmunk på en farlig resa?

 

Shen Yuns 2016-års minidrama Apkungen och Drakpalatset - koreograferad av Gu Yuan och Yu Yue med musik av Jing Xian - grundar sig på denna historia.