Orkidépaviljongens vise man

En kopia från Tangdynastin med Förord till dikterna komponerade vid Orkidépaviljongen, skrivna i fjärde århundradet av "kalligrafins vise man", Wang Xizhi.

Av alla dem som strävar efter att lämna sin prägel på historien är kanske författare några av våra tydligaste budbärare. Deras tankar och drömmar är outplånligt kvar som bläck på papper för århundraden framåt. Från en rad verser kan vi läsa det förflutna i en poets tankar som talar till oss genom hans egna ord.

Detta är än mer sant i det forntida Kina där skrivandet av ett ord i sig var en konstform. Alla - från den ringaste eleven till den mäktiga kejsaren - fann hänryckning i hur tecknen, kända som kalligrafi, var placerade.

Ironiskt nog har Kinas egna "kalligrafins vise man" endast lite av sitt ursprungliga arbete kvar under eget namn. Wang Xizhi (301-361) var en samtida med Jindynastin vars skrifter vördades och kopierades i ett samhälle där imitation var verkligen den högsta formen av smicker. Idag är reproduktioner av hans verk nästan allt som finns kvar och fungerar som en gäckande inblick till skrivstilen av en man som höll en hel nation trollbunden.

Hans mest kända verk är Förord till dikter skapade vid Orkidépaviljongen (eller Förord till Orkidépaviljongen), ett mästerverk på 324 ord skrivet som en hyllning till en idyllisk eftermiddag.

Om vi bortser från den bakomliggande historien ett tag, målar själva orden i Förordet en bild: så "lätt som ett moln, men med styrkan att skrämma drakar", ”flyger bortom himmelska portar", eller som "tigrar som ligger på lur" och som vakter framför en "Fenixpaviljong".

Detta Förord och ​​kalligrafiska mästerverk skrivet för sjuttonhundra år sedan är inspirationen för Shen Yuns 2016-års dans, Orkidépaviljongens poet.

Poeten

Denna ättling från en familj av kända författare, Wang, började öva på sitt skrivande vid sju års ålder med en kvinnlig kalligraf vid namn Wei Shuo. Fem år senare var hans lärare säker på att Wangs talang snart skulle överträffa hennes egen. Wang var en entusiastisk elev, som ofta glömde att äta till förmån för skrivandet. Han ägde många penslar, bläckstenar, papper och tuschstänger, som var utspridda runtom hans studierum, gård och runt huset för att underlätta övande. En historia hävdar att Wang brukade rengöra sina penslar utomhus i en liten damm - så ofta att han förvandlade vattnet till bläck.

Wang, som var känd för sin frispråkiga natur och sitt föga intresse för berömmelse, blev snart känd ändå. Till exempel såg Wang en dag en taoist valla en flock gäss. Wang ville köpa dem och frågade om priset. Taoisten svarade att de inte var till salu men han skulle gärna byta dem mot ett handkopierat utdrag ur den heliga skriften Tao Te Ching. Kalligrafen gjorde affär med sin skrivstil och gick hem tio gäss rikare.
 
Vad som var unikt med Wang var att han behärskade flera kalligrafistilar: standardiserad och enhetlig regelbunden skrift, fri och löpande skrift samt utflytande och stiliserad kursiv skrift. De flesta människorna tillbringade åratal med att finslipa bara en stil, men han kunde hantera tre med lätthet och bidrog i hög grad till mognaden av ytterligare kalligrafiska stilar.

Wangs fem söner förde vidare hans arv i struktur, styrka och form i sitt skrivande och var och en blev kalligraf på egna meriter. Av alla hans barn uppnådde den yngsta, Wang Xianzhi, störst erkännande. Under hans livstid överskuggade denna sons berömmelse även hans fars - men senare gav akademiker tillbaka titeln "störst" till den äldre Wang.

Dikten

På den tredje dagen i det tredje månvarvet år 353 bjöd Wang Xizhi en grupp familjer och vänner till sin orkidépaviljong för vårreningsfestivalen. Vatten och orkidéer sades ta bort onda ångor av vintern på denna dag och föra med sig god lycka i dess ställe. Paviljongen var omgiven på alla sidor av färsk bambu och höga berg med utsikt över en slingrande bäck. Dagen var solig men sval - en uppfriskande vind drev genom luften och många av gästerna slog sig ner på stranden vid vattnet.

Tjänare skickade koppar med vin på vatten som flöt nedströms och där kopparna stannade skulle den närmaste gästen komponera en dikt på plats - eller dricka tre koppar vin som straff. Av de 41 gästerna komponerade 26 totalt 37 dikter och inspirerade Wang Xizhi att skriva sitt berömda Förord. Historiska dokument beskriver att Wang använde en pensel gjord av en vesslas morrhår för att skriva på kokongpapper.

Samma arbete skulle föras vidare i Wang-familjen i generationer tills dess sista överlevande arvtagare - en munk vid namn Zhiyong - gav den till sin lärjunge Biancai att ta hand om. Vid det laget hade nästan tre hundra år passerat och Tangdynastin (618-907) hade just etablerat sitt styre över Kina. Så småningom kom dikten i händerna på kejsaren Tang Taizong, som tidigare bara sett kopior av originalet.

Fler kopior av Förordet kopierades, skrevs av och även ingraverades på sten, men legenden säger att kejsaren tog originalet med sig i graven.

Innehållsmässigt är Förordet en enkel beskrivning av poetens funderingar - men skrivet så elegant, så mästerligt att det lämnar ett djupt intryck på läsaren. Många ord förekommer flera gånger: tecknet 之 (uttalas Zhi, som betyder "av" och även en del av hans namn, Wang Xizhi) dyker bara det upp 20 gånger, men varje gång skrivs det på olika sätt och bär unika stilistiska anstrykningar.

I detta arbete ligger också en vädjan till nuet och framtiden. En skriftlig förutsägelse av poeten säger att framtida generationer "kommer att se på oss precis som vi såg på vårt förflutna". Glädjeämnen och besvikelser över att leva, de omhuldade minnena av lycka är bara en blinkning i historiens ögon. Men även om tiden kan förändras kommer mänskliga känslor inte göra det. De är konstanta i sin ombytlighet, fulla av rytm och kadens ekar i Förordets egna handskrivna tecken.

Wang Xizhi skriver, men inte för historien och inte helt för egen del. Snarare observerar han livet och delar det med oss, hans framtida läsare, och bjuder in oss att leva som han gjorde i det förflutna. "Orsakerna till känslor och humör förblir desamma", säger han och sträcker bildligt talat sin hand till oss.

Han är trots allt en kalligrafins vise man, i slutändan är han också en mästerligt opartisk poet.

"Läs mig och se”, lockar poeten. "Vi är inte så annorlunda, du och jag".