Ett annorlunda Argentina

För att motstå en bitande vinter denna tid på året är de flesta New York-bor, som vi, armerade med vantar, halsdukar och stora rockar. Lyckligtvis fick vi en paus från påbyltningen den här julen, eftersom vår ensemble flyttade söderut till Argentina.

Normalt tillbringar vi den första halvan av turnén med att vänta på vårens ankomst – vi berättar alltid för varandra att soliga dagar är precis runt hörnet. I år verkar det dock som om vi hoppade över våren helt och hållet och vidarebefordrades direkt till sommaren.

Då det var min första gång i Sydamerika så visste jag inte mycket om dess seder och kultur. Liksom många av mina kollegor förväntade jag mig mest att köpa lädervaror och läckra ”chomp steak”. Efter att ha tillbringat några dagar i Buenos Aires, lärde jag mig dock att det finns mycket mer från Argentina än dess berömda produkter från kor.

Vi fick vår första smak av den argentinska andan så snart vi kommit fram till huvudstaden. Traskandes genom den tryckande värmen kunde vi höra trumslag ekandes på avstånd. Medan vi tog oss in i staden passerade vi genom horder av människor på trottoarerna som sjöng unisont medan de svängde banderoller och flaggor. Några höjde näven i luften, medan andra slog på soptunnor och hinkar. Då och då svängde en buss förbi med människor som lutade sig ut genom fönstren med ansikten, vilka uttryckte stor iver.

Vad var det som var på gång? Var detta en demonstration eller en protest?

Det visade sig att vi kom precis i tid för att, med lokalbefolkningen, fira den nationella Demokrati- och mänskliga rättighetsdagen. Tydligen har argentinare 150 dagar om året för att fira, oavsett om det är för att hedra minnet av en död hjälte, förhärliga den starkaste tjuren eller festa på deras älskade empanadas (ett bröd med fyllning). Som dansare Gary Liu uttryckte det, ”Det verkar som det finns en fest som pågår här varje dag!”

Tre dagar senare befinner sig vi oss mitt i en annan fest. I Buenos Aires finns det en fotbollsklubb som heter Boca Juniors. Boca-supportrar anser sig vara lagets 12:e man, så de helgar den 12 December 2012 eller ”12-12-12” som ”Världsdagen för Boca-fans”. Tusentals samlades för att följa denna helgdag, som bara infaller en gång varje årtusende. De idoliserade dock inte laget eller någon speciell spelare, utan de lovordade sin egen fotbollsfanatism.

Den dagen råkade det vara så att vi var på shopping i stan, när plötsligt svärmande horder av fans klädda i blåa och guldfärgade tröjor fyllde trottoarerna. Missuppfatta mig inte nu: Jag har ingenting emot sportentusiaster. Där fanns dock över 50.000 fotbollsfanatiker, vilka gjorde en stor pilgrimsfärd till obelisken i centrum av Buenos Aires (precis utanför vårt hotell) för att visa sin trohet till Boca Juniors. Detta var något skrämmande med tanke på att vi inte kunde förstå vad de sade, annat än ”BOCAAAAAA!” Än värre var att de började skjuta smällare, lika högt som kanoner.

Vi sökte skydd på ett närliggande café. Det verkade som om vi äntligen var i säkerhet, tills jag i ögonvrån såg några fotbollsfans som satt vid ett bord, drickandes kall dryck.

Inte bra. Jag övervägde på allvar att ta mig över gatan och dra mig undan på annat håll. Men dessa flickor var dock inte bråkiga eller så, de såg ut att vara i min ålder – och de var asiater…

Vänta en sekund. Asiatiska Boca-fans? Jag tror inte det.

”Diana? Faustina? Chen Xin?”. Jag stirrade på mina danskollegor i misstro. ”Vad är meningen med detta?! Säg inte att ni har blivit… en av dem!”

Faustina vägrade att svara, hon var alltför upptagen med att undertrycka sitt fnitter medan hon låtsades sörpla i sig sin latte.

Diana å andra sidan gick rakt in i deras berättelse: ”Vi ville bara köpa något superargentinskt, så vi gick till en Nike-butik och köpte dessa tröjor. Men efter att vi satt på dem och gått ut, insåg vi att vi var klädda i samma sak som alla andra! Vi hade ingen aning om att det var deras helgdag! Varenda person stirrade på oss, de gav oss tummen upp eller höjde näven i luften och hojtade: ”YEAH! BOCA!”

Tja, åtminstone gjorde de sig några vänner den dagen. För att göra en lång historia kort, så älskade Boca-fansen dem.

Trots alla festligheter, så har jag kommit till slutsatsen att argentinare är ganska avslappnade. De flesta butiker öppnar inte förrän två på eftermiddagen, eftersom folk gillar att festa på natten och sova fram till middagstid. Deras uppskjutna scheman gör att dagarna verkar längre. Faustina sade att vi är bara ovana vid deras sena måltider och nattliga livsstil, men jag undrar om det inte är mer än så.