Upplevelse av en annan värld

Jag hör ofta publiken säga att när de tittar på vår show, känns det som om de faktiskt är i Kina eller i ett land långt, långt borta. Är detta ett resultat av en optisk illusion? En biprodukt av scenteknik? Delvis. Med mängder av dansare som bär traditionella dräkter, musiker som skapar en livfull stämning med sina instrument och en enorm bakgrundsprojektion som omvandlar scenen till pittoreska landskap, kan du lätt glömma vardagens liv och rörelse.

Men du behöver inte sitta i publiken för att uppleva detta. Jag har varit med i Shen Yun i nästan fem år nu, men jag blir fortfarande hänförd av produktionens magi varje gång vi uppträder. Även efter att ha rest till så många olika platser under turnéerna, så är det mest minnesvärda de platser vi besöker under våra shower.

Eftersom våra föreställningar bara varar lite drygt två timmar och vi täcker så många olika episoder från 5000 år av kinesisk civilisation, måste vi teleportera oss med ljusets hastighet. På scenen verkar alla dansare utstråla elegans och prakt. Men bakom kulisserna, så fort ridån gått ihop och musiken tystnat, springer dansarna till de ”snabba ombytesrummen”. Ljudet av blixtlås som stängs och kardborrband som sätts ihop ringer ständigt i mina öron. Ofta har vi bara en minut (eller mindre!) För att byta, utrymma rummen och ta oss tillbaka upp på scenen.

Denna minut är oerhört viktig. Att sätta på sig en annan kostym är inte som att klä upp sig till Halloween; det innebär att du byter till en ny identitet. Om jag ska ikläda mig en roll på scenen, så måste jag bli den personen.

Precis som varje dans har sin egen stil, har varje karaktär en unik personlighet. Plötsligt är jag inte längre den person jag var 30 sekunder tidigare. Jag kan vara en himmelsk krigare i en scen och en kejserlig gemål i nästa. Jag måste tänka på hur hon skulle tänka, och känna hur hon skulle känna. Det är som att glida in under hennes hud och se genom hennes ögon.

Jag tycker alltid det är lättast att dansa roller som speglar min egen personlighet. Men det är en artists uppgift att blåsa liv i karaktärer, oavsett vilka de är. Snarare än att försöka visa min egen natur, måste jag hitta ett sätt att föra fram deras egenskaper. Detta är den största utmaningen.

De verkar alltid stöta på saker som jag aldrig skulle stöta på och jag har oftast inte relaterade erfarenheter att utnyttja. Apor brukar inte tala kinesiska, män går sällan runt och skjuter ner överflödiga solar med en pilbåge och vem visste att den människoliknande grisen ”den gamle galten”, trots sin imponerande kroppsmassa, kunde trotsa tyngdlagen och sväva iväg genom att flaxa med armar och ben?

Jag vet inte hur det är att vara en hjältinna som slåss på slagfältet, jag har aldrig mött döden ansikte mot ansikte och jag minns inte att jag varit till himlen och återvänt. Men varje gång jag kliver upp på scenen, rusar min fantasi iväg med mig. Jag kan se det idylliska landskapet i Kina, min kropp spänns av att avvärja fienden, smärta sipprar genom hela min varelse när jag förlorar någon kär och jag är överväldigad av respekt och vördnad i närvaro av Buddhor och taoister, älvor och gudar .

Ibland verkar det inte som att jag är Alison längre. Det är som om jag har förlorat mig själv och smälter in i en annan värld.